Coarse Wavelength Division Multiplexing (CWDM) och Dense Wavelength Division Multiplexing (DWDM) är två tekniker för att öka bandbredden i optiska nätverk. Båda dessa tekniker använder sig av våglängdsdivisionmultiplexering (WDM), vilket innebär att flera olika optiska signaler kan skickas över samma optiska fiber samtidigt genom att använda olika våglängder (eller färger) av ljus.
CWDM är en teknik som använder sig av bredare våglängdsband och större intervall mellan våglängderna jämfört med DWDM. Vanligtvis använder CWDM 16 till 18 våglängder som är separerade med 20 nm eller mer. Detta gör att CWDM kan använda sig av billigare utrustning jämfört med DWDM eftersom det inte kräver så avancerade ljusdetektorer. CWDM är också lättare att implementera eftersom det inte kräver lika höga toleranser för ljusdetektorerna. På grund av detta är CWDM ett lämpligt val för att bygga ut existerande nätverk med begränsade bandbreddskrav.
DWDM är en teknik som använder sig av tunnare våglängdsband och mindre intervall mellan våglängderna jämfört med CWDM. Vanligtvis använder DWDM 40 eller mer våglängder som är separerade med mindre än 1 nm. Detta gör att DWDM kan skicka fler optiska signaler över samma optiska fiber, vilket ger en högre transmissionskapacitet. DWDM kräver däremot mer avancerad utrustning och högre toleranser för ljusdetektorerna. På grund av detta är DWDM ett lämpligt val för att bygga nya nätverk med höga bandbreddskrav, såsom telekommunikationsnät eller långväga datakommunikationsnät.
På båda teknikerna kan du använda olika datahastigheter för varje individuell våglängd, till exempel 1G, 10G, 40G och 100G.
I sammanfattning kan man säga att CWDM och DWDM är båda tekniker för att öka bandbredden i optiska nätverk genom att använda våglängdsdivisionmultiplexering, men de skiljer sig åt i antalet våglängder och intervallen mellan dessa.